* In i Kroppen!

* Rent Hus

* Kalla Fakta

* Du är ett Underverk

* Allt går att sälja med Mördande Reklam

Verbal avspänning

Återigen sitter jag inför Sista Ordet. Den svåraste biten för mig är alltid att välja ämne. Jag har en A4-sida till förfogande för att väcka en tanke, en insikt, att nå fram, att förhoppningsvis beröra er som läser. Massage är ett sätt att beröra, ord är ytterligare ett. Hur kan jag bäst massera era sinnen och hjärtan på en enkel sida? Och jag måste erkänna att i dag vet jag inte vad jag ska säga. Det känns ungefär som att sitta med en bekant och prata på lite ansträngt för att tystnaden känns besvärande. Ni vet vad jag menar, jag tror att alla har provat det någon gång. Detta är kanske ett sådant tillfälle, när ord inte är bästa sättet att beröra.

Så låt mig i stället föreslå något annat. Låt oss bara sitta en liten stund utan att säga eller göra någonting, tills det kommer en äkta impuls. Låt oss bara slappna av, bara vara tillsammans utan någon fasad eller agenda. Låt oss landa i oss själva, i stunden, i kroppen, innan vi börjar köra våra historier. Ah. Jag märker attt min andning känns lite ytlig, jag tror situationen gjorde mig lätt stressad. Djupt andetag in…och ut. Aaaaah. Nu börjar det kännas bättre. Hur är din andning just nu? Sitter du skönt? Ta dig tid, hitta fram till exakt vad du behöver för att känna dig perfekt avslappnad. En kudde? Mmm. Så skönt det är att släppa kravet på att prata. Wow. Jag börjar känna mig riktigt väl till pass. Tack ska du ha. Det är skönt med vänner man kan vara tyst tillsammans med. Skönt att vänta på att något eventuellt vill bli sagt, i stället för att bara pladdra.

Och se, det här påminner mig om något jag har lust att berätta! Jag var på Vipassanaretreat för några veckor sedan, ett tio dagar långt meditationscamp där ett 80-tal personer mediterade, åt, badade och sov tillsammans - utan att säga ett ord, och utan att skriva och läsa. När vi bröt tystnaden på dag 11 var det spännande att få bekräftat att många hade haft samma känsla av att lära känna, av att få stark sympati för de andra deltagarna. Utan att prata men bara genom att se varandra och utväxla leenden en gång emellanåt. Det var vackert.

En del frågar mig om det inte var svårt att vara tyst i tio dagar. Jag finner frågan lite lustig – vem skulle jag prata med när alla är i tystnad? Det hade varit värre att inte gå på toaletten på tio dagar. Vissa saker ska ut ur systemet medan andra kanske hellre ska stanna inne. Tystnaden gjorde mig uppmärksam på vilken effekt mycket av mitt prat har. Det håller mig kvar i det förflutna genom att upprepa historier och hur jag känt i ett tidigare ögonblick, eller projicerar mig in i planer, förhoppningar eller kanske oro när jag pratar om framtiden. I nuet finns ofta inte så hemskt mycket att säga. Och alla tankar kring förflutet eller framtid hade sin levnadstid, oavsett hur intensiva tankarna var eller hur viktiga de verkade så bleknade de bort efterhand när jag inte gav dem näring genom att börja prata om dem. Det kändes som om det gav kraft och klarhet att inte vanemässigt prata eller skriva om några tankar utan bara låta dem leva ut sig själva och försvinna.

Personligen vill jag dock fortsätta prata ibland. Ett bra samtal kan ge klarhet och insikt, närhet och gemenskap. Jag finner mänsklig kommunikation ypperligt intressant. För att inte tala om poesi och humor; verbala nivåer som når bortom logik och tankebabbel, som tycks lyfta anden och ta oss bortom det dagliga. Och så sång, och skratt. Inte alla ljud vi gör kommer från en överhettad tankefrekvens. Så visst vill jag låta. Och gärna skriva. Men vad jag vill ta med mig från tystnaden är en medvetenhet om när, hur och vad jag uttrycker, en uppmärksamhet på hur mycket energi jag kan ge till något eller låta sippra ut genom att prata om det. Om detta verkligen var mitt Sista Ord skulle jag hellre sluta meningen nu och hellre bara möta din blick och ta ett par djupa andetag. Aaaaaaaah! Det skulle vara mitt sista ord.