In i kroppen!
Det talas ibland om ut-ur-kroppen-upplevelser, och det verkar spännande. En del spirituella riktningar fäster stor vikt vid dylika företeelser. Jag har ingen egen erfarenhet av något jag skulle kalla en ut-ur-kroppen-upplevelse, men jag har hört om sådant som att betrakta sin egen kropp och platsen där man befinner sig från ovan, eller att vara obegränsad av tid och rum. Det låter intressant, behagligt och perspektivgivande, kanske får jag uppleva det en dag. Men hitintills består mina mest behagliga - och kanske även spirituella - ögonblick av vad jag vill kalla in-i-kroppen-upplevelser.
Det låter ju inte omedelbart lika fascinerande och ovanligt. Inne i kroppen, där är vi väl hela tiden, det är väl inget speciellt med det? Och det är sant nog att vi ser, hör, smakar - det finns någon där inne som tar emot intryck, som upplever, till en viss grad. Dessutom kan vi utan större ansträngning få kroppen att göra någorlunda som vi önskar, ligga, sitta, gå, äta och så vidare. Men personligen spenderar jag mer tid än jag skulle önska på uppe-i-huvudet-upplevelser.
När jag går är jag kanske i tankarna redan framme vid min slutdestination. När jag äter tänker jag kanske på, eller pratar om, något jag åt i går eller för en vecka sen. Har jag ont nånstans önskar jag sannolikt att jag inte hade ont, och är glad om jag lyckas tänka på annat en stund. Men en in-i-kroppen-upplevelse erbjuder större möjligheter än så. Den är här och nu, den dömer inte och försöker inte smita. Maten smakar som den smakar just nu, stolen pressar mot vissa delar av min rygg och rumpa, tankarna har stillnat eller åtminstone fångar de inte mitt intresse. Jag ser, och upplever samtidigt att jag ser. Jag har kanske ont i magen, men jag tänker inte ”ont i magen” eller att det borde vara annorlunda. Det är där bara. Allt känns stilla, och på sätt och vis perfekt, oavsett hur det är.
En annan nivå av in-i-kroppen-upplevelser visar sig ibland vid djup avspänning, t ex meditation, floating, kroppsbehandling eller bara god vila. När tankarna försvinner i bakgrunden i kombination med att kroppen kan slappna av totalt. Efter en yogatimme som avslutas med Shavasana, en fantastisk viloställning, hörs ibland kommentarer som ”wow…jag var helt borta! Kunde inte känna kroppen alls…” Är det då en ut-ur- eller in-i-kroppen-upplevelse vi har med att göra? Jag skulle säga att det är det sistnämnda. Inte borta men tvärtom väldigt mycket här. Närvarande, inte i huvudet men i kroppen. En kropp som inte stör känns inte så mycket, och när kroppen stör gör den det oftast med hjälp av tankar.
Det finns en stark tendens hos oss människor att vilja vara någon annanstans, och då ska vi väl naturligtvis ut ur kroppen också. Skämt åsido, jag tror även att vår medvetandekapacitet sträcker sig långt utanför kroppens gränser och att ut-ur-kroppen-upplevelser inte alls behöver handla om att man vill smita men snarare expandera. Ändå vill jag propagera för att ta utgångspunkt i kroppen, i detta mästerverk av biologisk konstfärdighet, som är vår grundförutsättning här på jorden. Att låta våra direkta upplevelser, genom kroppen, bli vårt transportmedel till nuet.
